Diffraktion och optimal bländare
Räkna fram Airy-skivans diameter och den bländare där diffraktionen börjar mjuka upp bilden för ditt format och din upplösning.
Räknare
Vid f/11 är Airy-skivan större än två pixlar – diffraktionen syns på pixelnivå.
När ljus passerar en liten bländaröppning böjs det av och en punkt avbildas som en liten skiva omgiven av ringar – Airy-skivan. Ju mer du bländar ned, desto större blir skivan. När den blir större än sensorns pixlar eller den accepterade skärpecirkeln mjuknar hela bilden, oavsett hur bra objektivet är. Det är diffraktionsgränsen.
Räknaren ger Airy-skivans diameter vid din bländare och den bländare där diffraktionen börjar dominera, både för utskrift (mot skärpecirkeln) och på pixelnivå (mot pixelpitchen). De flesta objektiv är skarpast kring f/5,6–f/8.
Formel
Airy-diameter d = 2,44 · λ · N\nDiffraktionsgräns N_gräns = tröskel / (2,44 · λ)
- λ – ljusets våglängd (≈ 0,55 µm grönt)
- N – bländartal
- tröskel – CoC eller 2 × pixelpitch
Räkneexempel
f/11, grönt ljus (λ = 0,55 µm): d = 2,44 · 0,55 · 11 ≈ 14,8 µm. På en fullformatssensor med 24 MP är pixelpitchen ca 6,0 µm, så Airy-skivan är redan bredare än två pixlar – på pixelnivå har diffraktionen tagit över, även om den knappt syns i en normal utskrift.
Bakgrund & praktik
Diffraktionsgränsen på pixelnivå betyder inte att bilden blir oanvändbar – det handlar om pixelpeppning. I en utskrift av rimlig storlek är skillnaden ofta försumbar. Behöver du stort skärpedjup är hyperfokalteknik vid f/8–f/11 eller fokusstapling nästan alltid skarpare än att stänga ned till f/22.